Innan jag fick barn trodde jag att antingen så kan man amma eller så kan man det inte. Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara så krångligt, jobbigt, smärtsamt när man väl hade ”kommit igång”.
Från början funkade det inte alls. Siri fick inte tag utan halkade bara av. Sen började jag med amningsnapp och det började funka. Efter några veckor kunde jag sluta med amningsnapp också, men det betydde inte att problemen slutade.
Ofta har jag för mycket mjölk, mjölken sprutar och Siri får panik. Hon gråter, fäktar, sparkar och släpper bröstet hela tiden. Som om det gällde livet. Sen kräks hon upp hälften för att det kom för fort. Andra dagar har jag för lite mjölk. Då biter hon tag och drar i bröstvårtan, ruskar på huvudet (som en hund med en tygleksak) och bankar med knytnävarna i bröstet på mig. Då tar amningen 30–40 minuter. Jag få växla mellan brösten för att det ska räcka.
Sen måste jag nämna smärtan. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta (inte ens vid förlossningen). I perioder har jag suttit med tårar i ögonen och stirrat upp i taket och profylaxandats för att stå ut.
Man kan inte:
- äta vad man vill (även om jag har börjat lite smått med mjölkproduter igen),
- dricka vad man vill (jo, det är faktiskt ok med ett halvt glas vin ibland!),
- gå hemifrån när man vill (om man inte pumpar ut, vilket tar tre gånger så lång tid som att amma och gör lika ont),
- sova när man vill (jag har glömt hur djupsömn känns)
Dessutom förväntas man vara helt bekväm i att flasha brösten bland andra människor, när de runt omkring sitter fullt påklädda.
Det finns några få tillfällen då det faktiskt funkar. Då även jag kan njuta och tycka att det är mysigt. När Siri ligger lugnt och nöjt mot min mage och äter, tittar mig djupt i ögonen, släpper bröstet och spricker upp i ett leende. Då är det liksom värt det.
Etiketter:amning, amningsproblem
Jag förstår vad du menar! Amma är verkligen inte bara en skön och mysig halleluja-stund utan hårt och stundom frustrerande arbete. Och denna värme, jag ammar för 17 varannan timme nu och han är knappt nöjd ändå. Känner mig som en stor och svettig mjölkkossa som hukar inne i lägenheten där det ändå är lite svalare än ute.
Att amma bland folk är riktigt spännande, i går tog vi en kvällspromenad och han blev vrålhungrig. Hittade en parkbänk och började amma men tyckte efter en stund att det var ovanligt mycket folk som passerade förbi, riktiga klungor med människor som var lite snyggt klädda och bar på picknick-korgar. Vänder på huvudet och inser att vi satt oss precis i anslutning till en ute-teater där det uppenbarligen skulle vara föreställning inom kort! Så nu har nog hela Malmö sett mig fumla brösten och försöka tillfredsställa en gallskrikande bebis
WORD!
Varför varnade ingen om det innan att det skulle vara en sådan pestpina? Förstår inte varför de anordnar profylaxkurser för att man ska kunna föda, det borde ju vara för att amma! Jag föder hellre ett barn åtta timmar om dygnet än ammar ett, det känns ju som en dag i parken i skillnad.
Kommer precis ihåg och det var exakt som du beskriver det. Att jag härdade ut i åtta månader var inte för mysfaktorns skull utan enbart för Alvas allergi och nappflaskefobi
Hugo stackarn, fick stå ut med att bli ammad i fem månader tills vi övergick till flaska och ersättning och då snackar vi nöjd unge!
Blev dock rörd till tårar av din beskrivning i sista stycket. Det ÄR verkligen de små stunder man vill minnas.
Hej där!
Har följt din blogg ett tag, tror det var genom familjeliv jag en gång hamnade här
Kände nu att jag vill lämna ett spår.
Jag känner så med dig i det inlägg du skriver, fick själv barn för sex veckor sedan.
Tycker ibland att amningen är fruktansvärt jobbig, det gör ont, på kvällarna blir han aldrig nöjd, kan ligga vid bröstet i säkert 1,5 timma och ändå vara hungrig och då känner man sig såå otillräcklig. Det ständiga oron: Har jag tillräckligt med mat?
Dessutom måste jag använda amningsnapp för att han inte får bra tag om bröstet, det gör amningen väldigt sölig och kladdig.
Jag vill så gärna amma men funderar ärligt talat på om det är värt det.. Trodde aldrig att det skulle vara såhär!
Man ska inte behöva sitta och böla i soffan om kvällarna för att det känns hemskt, jag vet inte för vem jag vill bevisa att jag minsann klarar av att amma!
Det är så konstigt, för som du skriver så kommer det massvis med mjölk ibland, då går det för fort och det blir kräkskalas, eller så måste man växla mellan brösten hela tiden (framför allt på kvällen) för att det ska räcka, min lilla pojke suger och suger och det gör skitont men det kommer inget.
Så ikväll blir det nog att prova en flaska ersättning, minsann.
För mig har det alltid varit självklart att amma, men nu vet jag inte..
Ville bara dela med mig lite..
Tack för en jättebra blogg! Känner igen mig av mycket du skriver!
Och lilla Siri är helt bedårande
Kram
Tack, vad roligt att du gillar bloggen! Vi funderar också på att börja med ersättning, som ett komplement. Vågar inte börja med ”vanlig” mjölkbaserad ersättning eftersom Siri är lite känslig mot mjölk och mjölkfri ersättning ska tydligen smaka pekka, så vi får se när vi börjar.
Jag tror att det tog ungefär sex veckor innan Siri klarade av amning fullt ut utan amningsnapp, så det kan vara värt att börja testa utan. Blir onekligen mycket smidigare då!
Jag tillhör ju den ”lyckosamma” skaran som aldrig har haft några problem med att få amningen att fungera, varken med Alva eller Viggo, har inte haft ont förutom då mjölken runnit till i början och de har inte heller ätit i flera timmar.
Dock har det ju funnits andra problem kring det, t ex att Alva hade magknip i 4 månader med skrik och snuttesträvan varje kväll och hon vägrade napp och använde mina tuttar istället.
Men även om jag är glad att amningen fungerar/fungerade så bra, så innebar det även ett litet fängelse med Alva.
Hon vägrade ersättning och pumpningen fungerade inte för mig, det tog oss 2 månader att få henne att börja ta större smakportioner (så vi är glada att vi började vid 4 månader).
Jag hade alltså inget val än att vara med Alva i stort sett hela tiden, då accepterade jag det. Men i efterhand så är jag förundrad över att jag inte blev galen, galen av att inte ha någon egentid överhuvudtaget!
Nu har jag insett hur värdefull egentid är där man samlar upp krafterna så att man kan vara med sin familj och ge 100%! Vi ska testa att ge Viggo ersättning så att jag har möjlighet att komma hemifrån längre än bara mellan amningarna, och jag hoppas innerligen att det ska fungera…
Hoppas att amningen blir lättare för er. Håller med om att just den frågan är ångestframkallande för många, och jag hoppas att många även inser att man inte behöver amma. Det viktigaste är en glad mamma som mår bra, då mår bebisen bra också!
Tack för alla svar! Nu har det varit några dagar när amningen faktiskt har funkat ganska bra. Det brukar gå upp och ner i perioder. När det inte gör ont och när Siri är nöjd är det nästan så att man glömmer hur det kan vara när det är som jobbigast. Nu hoppas jag på en problemfri period ett tag i alla fall…