… det var i april och inte alls i maj, som planerat. På påskafton hade vi bjudit hem mina föräldrar och min syster med barn för påskbuffé. Tidigare på dagen njöt jag och D av vårsolen på altanen. Klappade gravidmagen och kände på den lilla foten som brukade sticka ut på höger sida.
Några timmar innan vattnet går...
17.15 – vattnet går
Efter påskmaten däser jag ner i fåtöljen och säger ”Gud, vad det spänner i magen. Jag måste ta på mig ett par bekväma byxor”. Jag går upp på övervåningen och när jag drar av mig den liiite för tajta mammakjolen är det som att nån drar ur en propp där nere. Mina tajts blir alldeles blöta. Jag blir alldeles matt – vattnet går en månad för tidigt! Jag ropar på D. Pölen på golvet är ordentlig så det är ingen tvekan om att det är fostervatten.
D springer upp till mig och min mamma och min syster rusar efter. ”Du ska ha barn!” utropar min syster och ser förväntansfull ut. ”Men jag är inte förberedd, det för tidigt!” säger jag. Allt jag kan tänka på är att barnet kanske är sjukt eller inte ska överleva. Min syster lugnar mig och säger att barnet är färdigutvecklat, att det bara ska tjocka på sig lite grann. Jag ringer förlossningen på Mölndals sjukhus och de vill att vi åker in direkt för en kontroll.
18.00 – till Mölndals sjukhus
Min pappa kör oss till sjukhuset, medan mamma och min syster tar hand om disken hemma. Väl framme får jag göra ett CTG och det visar regelbundna värkar, tre stycken på tio minuter.
CTG-apparaten
19.30 – förlossningsrummet
Istället för att behöva åka hem eller ta en promenad tilldelades vi ett förlossningsrum. Värkarna tilltar och det går upp för mig att vi faktiskt ska föda ett barn. Jag känner mig inte särskilt orolig längre. Trots att bebisen enligt ultraljudet är i vecka 35 verkar barnmorskan lugn. Hon frågar om jag har funderat över bedövning. ”Lustgas och akupunktur,” svarar jag. ”Och ryggbedövning om det blir outhärdligt.”
Jag vankar på förlossningsrummet
När värkarna känns starkare testar jag lustgasen. Det är en härlig känsla. Jag blir avslappnad och mjuk i kroppen. Det är samma känsla som när man befinner sig mellan vaket och sovande tillstånd. Jag hör barnmorskans röst, jag känner hennes lugna smekningar mot min arm. Lustgasen är inställd på den lägsta av tre nivåer.
Allt eftersom värkarna blir kraftigare försvinner jag mer in i dvala. D frågar oroligt om jag sover. Jag tycker bara att det känns så skönt att ligga helt avdomnad och bara koncentrera mig på smärtan. Visst gör det jävligt ont när värkarna når sin kulmen, men det är en positiv smärta. Det känns som något bra händer i min kropp. Jag vill inte ha ryggbedövning, jag vill ha kontroll på vad som händer. Barnmorskan ökar dosen med lustgas ett steg. Jag blir lugn av D:s stöd. Han räcker mig hela tiden saft att dricka och ser till att jag får lustgasen i lagom tid när värkarna kommer.
Långt borta hör jag hårdrock. Ett frukansvärt irriterande ljud, jag hatar elgitarrer! Trots att vi har med högtalare och Spotify på mobilen orkar jag aldrig be någon stänga av skiten och sätta på nån riktig musik. Jag hör bara de avlägsna tonerna av kass rockmusik. Efteråt får jag veta att det är en sköterska som har satt på Bandit rock på radion.
00.30– krystvärkar
Plötsligt känner jag ett kraftigt behov av att krysta. Det känns som att jag bajsar – ur fel hål. Eftersom barnmorksan inte är på rummet trycker jag på den röda knappen som tillkallar hennes uppmärksamhet. Jag fick känslan av att barnet bara skulle ploppa ur kroppen, men i själva verket är det 40 minuters krystvärkar som väntar.
Under tiden baddar barnmorskan mitt underliv med blöta varma handdukar. Det känns så bra. D räcker mig lustgasen, man jag vill inte veta av den. Nu vill jag ha full kontroll! På något konstigt vis gör det här skedet av förlossningen inte särskilt ont. Det känns häftigt när barnet skruvar sig längre och längre ut. När barnmorskan säger att hon kan se huvudet, blir jag peppad. Jag har hört att man inte ska trycka på för mycket, att det kan ge onödiga bristningar så jag tar inte i för fullt när värkarna kommer. Men när barnmorskan säger att hon ska lägga en bedövning i mellangården för att hon kanske behöver göra ett klipp, tänker jag ”Nu jävlar, nu ska ungen ut!”.
01.09 – barnet föds
Jag tar i allt vad jag har och lite till. Jag känner hur bebisen glider ur kroppen på mig. Jag böjer mig fram och ser den lilla kroppen med det mörka håret på huvudet och jag hör ett ynkligt skrik. En flicka! När hon läggs mot mitt bröst känner jag mig så lugn. Hon är perfekt. Vår lilla Fogelunge.
D gråter, säger att jag är en hjälte. Jag är den stoltaste mamman i världen.
Tre i familjen.
Etiketter:bedövning, ctg, förlossning, värkar
Åh vilken underbar berättelse! Har ni bestämt namn? Jag bli så avundsjuk, har BF imorgon utan minsta känning :-/ Är såå gnällig.
Å, vad spännande! Då har du lilla skrutt hos dig snart också!
Ojojoj vad häftigt! Roligt att få läsa din berättelse, jag har varit såååå nyfiken ända sedan förra inlägget
Grattis igen till hela familjen!
Oj nu sitter jag och smågråter här. Vad fint du har beskrivit allt! Stort grattis och duktigt kämpat!
Helt underbar berättelse! Eftersom jag själv inte upplevt ett sådant ögonblick ännu så blev jag väldigt lugn av din beskrivning. de flesta tycker jag skrämmer en, men du lyckas få mig längta efter denna häftiga händelse. Men inte än
Jag håller med dig! Det är sååå många som skrämmer upp en så man tror att en förlossning är det värsta man kan vara med om. Men för de allra flesta tror jag att det är en väldigt positiv upplevelse!
Vad fint du skriver!
det där med positiv smärta känner jag igen
Häftigt!
Tack! Ja, jag läste den här förlossningsberättelsen igen bara för att peppa mig själv till nästa förlossning!